Systemisk Familjeterapi enligt Milano skolan kan ses som som en kombination av sociologi - beteende- vetenskap - fysiologi och psykologi. En helhetssyn, där man till skillnad från gängse terapimetoder, bland annat undviker att stigmatisera - utpeka - en individ i en grupp eller familj, som störd eller sjuk. Detta för att orsaken till störningen eller "sjukan" mycket väl kan finnas i gruppen eller i familjen som helhet. En individs så kallade störning - sjukdomstillstånd - kan inte sällan vara en sund reaktion på ett för individen olämpligt kollektivt medvetande eller dess uttryck i osunda mönster - beteenden i gruppen. En individs så kallade störning - sjukdomstillstånd - kan inte sällan vara en sund reaktion på ett för individen olämpligt kollektivt medvetande eller dess uttryck i osunda mönster - beteenden i gruppen.
Bakgrund
Milanoskolan startade av M Selvini-Palazzoli, L Boscolo, G Cecchin, och G Prata på 1960 talet. De behandlade framgångsrikt och kostnadseffektivt svåra barnpsykiatriska tillstånd, såsom anorexi, bulemi och barnpsykoser med flera.
Arbetsmetoder
Att arbeta med Systemisk Familjeterapi enligt Milanoskolan, utgörs bland annat av att alla tar större hänsyn till helheten eller contexten - sammanhanget - i gruppen eller familjen där individen befinner sig. Helheten kommer i focus, snarare än någon enskild individ. Inte sällan är det den "svagaste länken" eller känsligaste personen - kanske ett litet barn - som får besvär av något slag. Besvären kan mycket väl vara ett uttryck för att någon annan i familjen eller gruppen genomgått livssvårigheter. Att till exempel det lilla barnet ger ett uttryck i form av psykosomatiska eller psykosociala besvär, för någon annans livssvårigheter, kan vara en "sund" reaktion i situationen. Men i längden är denna reaktion oftast destruktiv och ohälsosam. Att det lilla barnet kanske till och med stigmatiseras - utpekas såsom sjuk eller störd, "svarta fåret" - är synnerligen ohälsosamt. Denna typ av ond cirkel kan leda till svåra låsningar i familjesystemet och även vårdpersonal kan i all välmening tyvärr råka förstärka denna ond cirkel. Att lösa problem av denna karaktär, ter sig inte sällan motsägelsefullt eller paradoxalt, men kan ändå leda till ett välgörande nytänkande inom hela gruppen
Tre begrepp
Inom Milanoskolan arbetar man med tre begrepp:
1) cirkulär frågeteknik - att öppet fråga en person hur denne uppfattar något, till exempel relationen eller kommunikationen mellan två andra i systemet/familjen(?).
2) hypotetisering - att behandlande team har en öppenhet för olika arbetshypoteser inför problematiken under behandlingens gång. En stor öppenhet inför olika lösningar, även till synes paradoxala. Behandlingsteamet bör vara medvetet om sina egna förutfattade meningar inför problematiken, för att undvika låsningar i sitt tänkande.
3) observatör - oberoende vittne (ursprungligen bakom så kallad spegelvägg) som observerar mötet mellan intervjuare/behandlare och gruppen/familjen, för att iaktta hela sessionen och ge intervjuare/behandlare viss löpande handledning. Detta för att bland annat undvika att intervjuaren/behandlaren blir en del av ett system eller en "kugge i den onda cirkeln". Observationen utgörs nu inte sällan av, att man till exempel videobandar sessioner, där olika signaler, inte minst från intervjuarens sida, kan studeras i efterhand, med handledare eller behandlande team.